Militärsamhället

Arméerna i det Trettioåriga Kriget räknade upp till 40 000 man. Värvning och underhåll ställde regenterna inför stora finansiella och organisatoriska problem. Därför uppdrogs åt fristående krigsherrar att organisera och leda egna regementen. Profitintresse stod tydligt i fokus hos dessa krigsherrar. Privata affärer med armécheferna, försnillande av sold och besparingar i förplägnad fyllde kassakistorna hos krigsherren och hans officerare.

 

 

Samtidigt försämrades under krigets gång också alla andra levnadsvillkor för den vanlige soldaten. Ett ökande elände blev följden. Bondebefolkningen drabbades våldsamt av ilskan och frustrationen hos soldaterna. Som ett resultat av de dåliga förhållandena dog fler soldater av farsoter än av krigsinsats. Ändå drevs på grund av den under krigsförloppet bland civilbefolkningen ökande nöden, allt fler män att enrollera sig. Möjlighet till plundrigsbyte och krigsrov förblev dock förbehållet de högre officerarna.

 

Ett annat problem var den militäriskt nödvändiga, men på grund av sin storlek, svårt kontrollerbara trossen. Här samlades bredvid Intendenterna ett stort antal socialt utslagna, avfällingar och soldaternas familjer, med följd att trossen ofta var större än armén.

 

Befälshavarna såg en sträng militär justis som enda medlet att bekämpa den ökande disciplinbristen och vårdslösheten.